KYRKS­LÄTT

Den här vec­kan fi­rar vi 70-års­da­gen av slu­tet på en epok som starkt präg­la­de Kyrks­lät­ts his­to­ria. Det hand­lar na­tur­ligt­vis om åter­läm­nan­det av Por­ka­la.

Por­ka­las öde ef­ter and­ra världsk­ri­get är en vik­tig del av hela Fin­lands his­to­ria och en hän­del­se som per­son­li­gen på­ver­ka­de tu­sen­tals fin­län­da­re. Jag vå­gar pås­tå att den­na pa­ren­tes un­der mån­ga år ock­så var lite av en pa­ren­tes i hur vi besk­rev verk­lig­he­ten. Un­der kal­la kri­get kun­de man in­te al­l­tid näm­na sa­ker vid de­ras rät­ta namn, och en nå­got ro­si­ga­re bild av verk­lig­he­ten pre­sen­te­ra­des. De ti­der­na är till all tur för­bi.

Un­der den tid då Sov­je­tu­ni­o­nen oc­ku­pe­ra­de Por­ka­la förs­tör­des pri­vat mark, fa­mil­jers hem och egen­dom. Den verk­lig­het som den lo­ka­la be­folk­nin­gen då tvin­ga­des gå ige­nom är ock­så i dag verk­lig­het på al­l­de­les för mån­ga plat­ser runt om i värl­den. Åter­läm­nan­dets ju­bi­leums­dag ska där­för vara både en an­led­ning till tack­sam­het och en på­min­nel­se om att vi som le­ver i tryg­g­het ock­så har ett ans­var för våra med­män­nis­kor i nöd. När män­nis­kor här tvin­ga­des slita upp sina liv med röt­ter­na och fly i sä­ker­het över grän­sen, tog vi hand om va­rand­ra. Ans­va­ret för män­nis­kor i nöd vi­lar på oss ock­så i dag.

Mån­da­gen den 26 ja­nu­a­ri hade det gått 70 år se­dan bom­mar­na till Por­ka­la öp­p­na­des igen. Kyrks­lät­ts-, Sjun­deå- och In­gå­bor­na åter­vän­de då till en fö­ränd­rad hemt­rakt.

Det hem där jag själv än­nu bor i hade be­va­rats. Men pa­ren­te­sen hade satt sina spår. På dör­rar­na på över­vå­nin­gen står det fort­fa­ran­de på rys­ka: ”Rum nr 1, 2, 3 och 4”. Vi har lå­tit den må­la­de tex­ten stå kvar. För att vi in­te ska glöm­ma. Och för att våra barn ska min­nas att det vi har i dag kan vara för­lo­rat i mor­gon.

Vårt hus kla­ra­de sig, men mån­ga and­ras gjor­de det in­te. För mån­ga som åter­vän­de till Por­ka­la kräv­de det enor­ma anst­räng­nin­gar att byg­ga upp li­vet på nytt.

Så var det ock­så för våra gran­nar, fa­mil­jen Snell. Un­der flera år tvin­ga­des fa­mil­jen röja bort be­tong från sina åk­rar för att åter kun­na od­la mar­ken. Jag kom­mer ihåg hur Kal­le och Svan­hild Snell be­rät­ta­de det­ta för mig när jag satt i de­ras kök som to­nå­ring på ti­digt 1980-tal. Ett hus vars and­ra vå­ning förs­törts av rys­sar­na och där­för ri­vits. Fa­mil­jens åk­rar hade täckts med be­tong och an­vänts som öv­nings­fält för pan­sar­vag­nar. I min barn­dom var des­sa min­nen in­te särs­kilt av­lägs­na. Det fin­ns mån­ga lik­nan­de his­to­rier.

Mån­ga åter­vän­de ock­så till ett stäl­le där det eg­na hu­set in­te mera fan­ns. De kom til­l­ba­ka till plat­ser där de­ras min­nen bara var min­nen – och där det in­te läng­re fan­ns nå­got hem, nå­got skjul el­ler ens en gård som man kun­de kän­na igen. De åter­vän­de, för att en hem­bygd är så myc­ket mer än byg­g­na­der. Det är min­nen, släk­tin­gar, vän­ner.

Det som hän­de då kan hän­da igen. Värl­den omk­ring oss kän­ns mer oviss än på län­ge. Där­för är åter­läm­nan­dets ju­bi­leums­dag ock­så en dag av tack­sam­het för det vi har. En hem­bygd som sett myc­ket, som har his­to­ria och som stolt bär sina min­nen med sig.

AN­DERS AD­LERC­REUTZ

Kyrks­lät­t­bo, SFP:s ord­fö­ran­de, un­der­vis­nings­mi­nis­ter

Jussi Salo