Chris­ti­an Ström­berg tog i sin ko­lumn (HBL 4.10.25 och KS 6.10.25) stäl­l­ning till den al­ter­na­ti­va ut­veck­lin­gen av Jod­d­bö­le. I myc­ket de­lar jag hans tan­kar, men någ­ra av hans slut­sat­ser be­hö­ver än­då ny­an­se­ras och sät­tas i re­la­ti­on till de fak­tis­ka för­hål­lan­de­na.

Att and­ra fö­re­tag in­te har etab­le­rat sig i Jod­d­bö­le be­ror in­te på att pla­ner­na på ett stål­verk skul­le ha en avsk­räc­kan­de ef­fekt. I det nu­va­ran­de eko­no­mis­ka lä­get är al­la stör­re in­ves­te­rin­gar förk­nip­pa­de med en hög trös­kel. Det gäl­ler så­väl in­dust­rin som lo­gis­tik­sek­torn och den gröna oms­täl­l­nin­gen. Prob­le­met lig­ger al­lt­så in­te i In­gå, utan i de al­l­män­na kon­junk­tu­rer­na. Om­rå­det har in­te väckt nå­got stör­re int­res­se på län­ge. Tan­ken på ett småin­dust­ri­om­rå­de i Jod­d­bö­le är i sig vac­ker, men ty­värr ore­a­lis­tisk. Det en­da pro­jekt som verk­li­gen avan­ce­rar är Blastrs pla­ne­ra­de stål­fab­rik.

Även om In­gås be­folk­nings­tal har hål­lits re­la­tivt sta­bi­la un­der de se­nas­te åren, pe­kar de lång­sik­ti­ga prog­no­ser­na ne­dåt. Ock­så om Fin­lands be­folk­ning skul­le växa fra­mö­ver, kom­mer til­l­väx­ten främst att kon­cent­re­ras till de störs­ta stä­der­na. För mind­re kom­mu­ner som In­gå är det där­för av­gö­ran­de att skapa nya ar­betsp­lat­ser, stär­ka sin eko­no­mi och loc­ka nya in­vå­na­re. Utan til­l­växt ho­tar stag­na­ti­on och en grad­vis förs­vag­ning av ser­vi­cen.

Ström­berg har rätt i att kom­mu­nen är split­t­rad i frå­gan – men det är ock­så vik­tigt att förs­tå att up­p­re­pad be­to­ning av split­t­rin­gen ris­ke­rar att förs­tär­ka den. Om må­let är en konst­ruk­tiv di­a­log mås­te vi se till hel­he­ten och söka ge­men­sam­ma lös­nin­gar, in­te nya skil­je­lin­jer. In­gå är en li­ten kom­mun; sa­mar­be­te och förs­tå­el­se är en fö­rut­sät­t­ning för att vi ska kun­na byg­ga fram­ti­den til­l­sam­mans.

Det stäm­mer att stålp­ro­jek­tet än­nu är osä­kert. Men att sä­kers­täl­la dess ge­nom­fö­ran­de är in­te kom­mu­nens el­ler in­gå­bor­nas up­p­gift – det är fö­re­ta­gens ans­var. Kom­mu­nens roll är att skapa fö­rut­sät­t­nin­gar: plan­läg­g­ning, inf­rast­ruk­tur och en po­si­tiv ut­veck­lings­mil­jö. Det har In­gå gjort, även om pro­ces­sen kun­de ha gått snab­ba­re och smi­di­ga­re, vil­ket skul­le ha gett en tyd­li­ga­re sig­nal om fö­re­tags­vän­lig­het och fram­tidst­ro.

Ge­nom mar­kan­vänd­ning­sav­ta­let har kom­mu­nen tryg­gat cir­ka tio mil­jo­ner eu­ro för inf­rast­ruk­tu­rut­veck­ling om Blastrs pla­ne­ra­de stål­fab­rik blir verk­lig­het. Av det­ta har omk­ring en halv mil­jon re­dan inf­lu­tit. De in­ves­te­rin­gar som nu görs el­ler pla­ne­ras fi­nan­sie­ras med des­sa me­del – de be­las­tar al­lt­så in­te kom­mu­nens eko­no­mi. Pro­jek­tet har des­su­tom bid­ra­git till för­bät­t­rin­gar av riks­väg 51, nå­got som gag­nar hela In­gå.

Nu vore det vik­tigt att byg­ga broar i en fråga som de­lat In­gå. Må­let bör vara att fö­re­na, in­te att förs­tär­ka mot­sät­t­nin­gar. För att kom­ma vi­da­re mås­te al­la par­ter vara be­red­da till komp­ro­mis­ser. Skyt­teg­ra­var­na bör in­te grä­vas dju­pa­re.

TIMO KAL­LIO

Förs­ta vice ord­fö­ran­de i In­gå kom­muns­ty­rel­se (Saml.)