På vår bal­kong ly­ser hund­ra­tals LED-lam­por i oli­ka ljus­s­lin­gor, mest i varmt vitt. Av dem for­mar 240 små lam­por tre sym­bo­ler: ett kors, ett an­ka­re och ett hjär­ta – tro, hopp och kär­lek. De tänds två tim­mar före sol­ned­gån­gen och släcks två tim­mar ef­ter so­lup­p­gån­gen.

Sym­bo­ler­na är stora. Min öns­kan är att de ska väc­ka tan­kar hos den som rå­kar gå för­bi. Tan­kar om vad ju­len egent­li­gen hand­lar om.

Att Gud föds till värl­den som ett li­tet barn i ett stall i den då­ti­da värl­dens pe­ri­fe­ri har be­ty­del­se än­nu i dag. Från krub­ban lö­per som ett tunt guld­band fram till var och en av oss. Det fö­re­nar oss med det där lil­la bar­net som är Guds Son, värl­dens Fräl­sa­re.

Och här kom­mer gran­nar­nas even­tu­el­la fört­ret in i bil­den: kor­set, an­ka­ret och hjär­tat (de blin­kar in­te än­då)

Je­sus kom­mer till oss som ett helt van­ligt barn – ett tec­ken på hur myc­ket Gud äls­kar oss och hur gär­na han vill att vi ska förs­tå vad kär­lek är. Han vill väc­ka tro i dig och mig. Att be­rät­tel­sen om Je­sus så små­nin­gom slu­tar på ett kors är kans­ke in­get de fles­ta tän­ker på mitt i ju­lens stoj, men det tom­ma kor­set väc­ker tron på att ock­så vi har en bil­jett till evig­he­ten.

An­ka­ret är hop­pets sym­bol. Bar­net som föds i stal­let väc­ker hopp på mån­ga plan: ett hopp om att värl­den in­te bara är kall och egois­tisk, ett hopp om att sa­ker kan bli bät­t­re, ett hopp om att al­lt in­te vi­lar i dina hän­der.

Ett av de mest cent­ra­la buds­ka­pen som ju­lens barn för med sig är kär­le­ken. Myc­ket av det han sa – och som män­nis­kor tog till sig och se­na­re skrev ner – hand­lar just om kär­lek. En krav­lös kär­lek. En kär­lek som gäl­ler al­la – ock­så de som är job­bi­ga.

Så mitt i den kom­mer­siel­la ju­lens cres­cen­do hop­pas jag att du kan göra som man gör på fre­da­gar i På spå­ret: dra i brom­sen och fun­de­ra på vart du egent­li­gen är på väg.

Ori­gi­nal­ju­len är bäst i din kyr­ka. Väl­kom­men till nå­gon av våra til­ls­täl­l­nin­gar i jul.

En väl­sig­nad jul­tid,

FRED­DI WILÉN

Kyr­ko­her­de i Kyrks­lät­ts svens­ka för­sam­ling